Þessi grein fjallar um birtingarmyndir valds í samskiptum stjórnenda og
þekkingarstarfsmanna og áskoranir sem stjórnendur standa frammi fyrir á
þeim grundvelli. Við öflun gagna var stuðst við eigindlega aðferðafræði og
tekin hálfopin viðtöl við níu viðmælendur, þrjá stjórnendur og sex starfsmenn,
innan þriggja mismunandi skipulagsheilda, ráðuneytis, háskóla og banka. Helstu
niðurstöður gefa til kynna að vald sé mikilvægur áhrifaþáttur við stjórnun
þekkingarstarfsmanna og að stjórnendur sem ná árangri treysti á persónuvald
sitt, þ.e. sérfræðinga- og áhrifavald, fremur en formlegt vald. Jafnframt gefa
niðurstöðurnar til kynna að sérstaða þekkingarstarfsmanna, þar með talið það
vald sem þeir búa yfir, geri vissar kröfur til stjórnandans og stjórnunarhátta
hans. Stjórnendurnir virtust almennt líta fremur á sig sem jafningja en stjórnanda
þekkingarstarfsmanna. Niðurstöður sýna að stjórnun þekkingarstarfsmanna
reynir mjög á færni stjórnenda í tjáningu og samskiptafærni að öðru leyti. Kom
meðal annars fram að stjórnendurnir þurfa að beita valdi sínu með rökum.
The data retrieval was based on qualitative methodology and nine semi-structured
interviews were conducted, with three managers and six employees, within
three different organizations, a ministry, university and a bank. The main conclusions
indicate that power is an important factor in successful management of
knowledge-workers and that effective managers rely on their personal power, that
is their expert and referent power, rather than formal power. The conclusions
also indicate that the specialities of knowledge-workers, among other things the
power they possess, make certain demands to the manager and his governance.
The managers viewed themselves as the equals rather than the managers of the
knowledge-workers. The conclusions also demonstrate how important it is for
the managers to have good communication skills. Among other things it appeared
that the managers need to exercise their power through rhetoric and persuasion.